Har varit nere i en dvala igen... Jag känner att allt blir för mycket.. Jag vet att hemmet kan jag lämna åt mitt öde, Anders fixar och trixar... Inte i min takt eller på mitt sätt men har gör det i alla fall! Jobbet går jag till, thats it.. Sjukgymnasten går jag till, lika mycket för att få avslappning som att prata..Vännerna orkar jag knappt ta kontakt med...Varför måste det vara så mycket? Och varför ska man må så dåligt över vad som sker i skolan... Jag vill inte se min son och hans närmaste vänner må så här... Dom är bara 10 -11 år, då ska det vara roligt att gå i skolan, inte gruvensamt... heller inte ska dom ta hem och grubbla på saker som händer där... ha prestationsångest och vara rädd att göra fel! Eller må dåligt för sina kompisars räkning... ne jag vet inte vad man ska göra, tur att jag har fina vännerna/föräldrarna som man kan prata med om det här. Kommunikation är viktigt! Lite mer kött på benen så smäller det väl... Heller verkar en annan klass inte heller ha det så lätt. Deras lärare skriker så det hörs i korridorerna.. Ska det vara så?. Jag vill bara gråta! Och det gör jag också!